Tisdag 26 april

Peter packade på 35 minuter och hann duscha innan Isabella hjälpte oss på bussen (Tack Isa!). Trots vi missade första tåget hade vi gott om tid på Kastrup. Madrid såg ut som vilken flygplats som helst – kanske möjligen tristare och dyrare. Åt dock delikata ost- och kött-tallrikar som t.o.m. var värda sitt pris.

Onsdag 27 april

Planet visade sig vara halvtomt, jätteskönt, vi kunde bre ut oss rätt bra och sov stora delar av den 12 timmar långa flighten. Såg ner på Amazonas djungler i mörkret. Landade i ett Buenos Aires höljt i morgondimma, det hade varit frost på natten och älvorna dansade ännu kl 7 på morgonen. Vi har nu flyttat tillbaka klockan 5 timmar.

Åkte buss rakt igenom Buenos Aires, slum, moderna glasskrapor, skruttiga bilar och flotta ditos, allt som det skall vara. Vi avråddes bestämt att ta taxi, det går tydligen aldrig bra, dvs. det blir dyrt när man ser ut som att man kommer från nån annanstans. Det är höst här nu, flera träd har fått höstfärger eller börjat tappa bladen, men det kan nog fortfarande bli rätt varmt på dagen. Har sett ett antal skumma fåglar, dom bor nog här…

Sitter just nu på inrikesflygplatsen, väntar på nästa flight och på att köket ska öppna på restauranterna. Här är klockan halv elva på morgonen, men för er (oss!) är klockan halv fyra på efter

middagen och vi vill ha lunch!

Fredag 29 april

Satt länge vid frukosten och ”betedde” oss. Kom upp till Ecotono sent för att finna att Peters möte var inställt pga. fältarbete och Pablo var tydligen hemma med sjuk dotter. Jobbade alltför länge utan lunch så Peters stoppknapp slogs på. Lyckades hitta ett hyfsat fik innan krisen blev total. Därefter gick vi förhoppningsfulla till Cathedral Turismo som har hand om båtar etc. till Puerto Blest (häftigt ställe i anderna)för att finna att 1:a maj går inga båtar och hotellet stängt. Tog snabbt beslut och hyrde bil istället. Chile nästa! Det var inte så farligt att köra bil, men visst har de ngt annorlunda sätt att se på trafikregler här!

Lördag 30 april Kom inte iväg riktigt så tidigt som tänkt, men körde iväg i strålande väder ut mot den torra stäppen. Vi körde bla genom Valle Encantado som är en häftig dal med cowboyslika bergsformationer. Det lyckades till och med bli en aning för varmt i bilen. Lyssnade på del 4 och fem på vår spanska kurs. Ay biblioteca por aqui? Tappade språkkoncentrationen totalt när vi plötsligt såg strutsar, eller rättare en flock med quichhue. Ett rejält kryss! Lika okoncentrerade blev vi vid åsynen av tre kondorer som låg och cirklade i den varma vinden. Efter 5 timmars körning kom vi fram till Auracariaskogarna – rester från dinosauriernas tid! – som ligger på sluttningarna uppe i Anderna på gränsen mellan Argentina och Chile. Efter en hel dag på resa är vi nu i Pucan i Chile. Häftigt att på några timmar åka från Patagoniens stäppland till Andernas bergsregnskogar och så plötsligt in i civilisationen igen.

Söndag 1 maj Frukost på Hosteleria Geronimo. Ute faller ett lätt regn och vi mår väldigt bra! Utanför fönstret är det grönt och vi pratar Hällestad-trädgård! Till vår förvåning har stället internet uppkoppling och vi passar på att skicka några mail till andra sidan världen – det känns kul! Tittar lite på sjön här innan vi ger oss av. Det är ett riktigt

Söndag eftermiddag Efter 2 timmar i regn är vi framme vid Niebla och Stilla havet – vilka vågor! Och Ulrika känner Mission Completed – hon har stoppat fingrarna i äkta stilla havet-vågor… Har just ätit söndagsmiddag på La Terazza utanför Niebla. Helt fantastisk skaldjurstallrik!!!! Bästa ever!!!! Innehöll krabba, räkor, bläckfisk och en hel massa andra okända skaldjur och till det ett gott vitt vin – till det utsikt över stilla havsvågorna som rasar in över stranden.

Söndag kväll Körde längs kusten upp mot Curinanco där vägen tog slut– fantastiskt vackert och mäktigt! Det var grus-ler-väg längs kusten och vi mötte ca 20 bussar och tio bilar! Allmänna kommunikationerna verkar fantastiska. Regnet upphörde en stund men molnen låg tungt över kustlinjen och bäddade in bergstopparna i bomull. Fotograferade tills det blev mörkt, sedan tillbaka mot Niebla och tog in på ett gammalt tyskt hotell i sekelskiftesstil.

Måndag 2 maj Regn och storm hela natten så det dånade. Lyckades missa soppatorsk, hittade en bensinstation med rätt oktantal i absolut sista sekunden. Hamnade mest av en slump på marknaden vid havet i Valdivia. Som alla marknader fullt med folk, färg och massa kommers. Alla vill sälja något till oss och det enda vi kan säga är: No habla espanol! Och mitt i alltihop upptäcker vi plötsligt sjölejonen! De sitter precis nedanför fiskrensarna och i princip handmatas. Ibland försöker en uppstickare ta över någons matplats men blir rejält bryskt bortjagad med vassa tänder och höga vrål. Alla de andra sjölejonen som inte lyckats tillskansa sig en privat matplats ligger utanför och rullar lättjefullt runt i vattnet. Runt omkring försökte skarvarna plocka till sig lite munsbitar utan att bli sjölejonmat. Så läckert!

Körde sedan snett över landet mot Anderna och lärde oss att det finns faktiskt platt landsbygd även i detta bergiga land – såg ut som England, eller varför inte Österlen? Lanthandeln var dock lite ruffigare. Till sist upp i Andernas bergsregnskog igen och in i moln och regn ”på riktigt” – mäktigt! Precis när vi passerat upp igenom första passet körde vi ut ur molnet, regnet avtog och på några hundra meter minskade tätheten och frodigheten i vegetationen precis som det står i böckerna! Fascinerande. Sista biten tillbaka till Bariloche körde vi i mörkret; så här på hösten kommer mörkret tidigt….

Tisdag 3 maj

Upp till Ecotono på morgonen för att jobba som vanligt. När vi kommer dit blir vi stoppade av vakten som inte riktigt vill släppa in oss: det är "röd dag" - för att fira grundandet av Bariloche för 103 år sedan - eftersom vi inte är registrerade som "jobbare". Vi kommer till sist in men alltså inget möte med Pablo, men alla forskare utan barn tycks jobba som vanligt.

Vi jobbar alltför sent (igen) och kommer inte loss från Ecotono förrän efter sex. Trots det ger vi oss ut på en tur med hyrbilen (måste brukas!) till Chall-Huaco där vi tittar på de underbara färgerna i sydbokskogen och på Josefins fältlokal. Det regnar lätt och mörkret faller, det är kyligt i höstluften.

När vi åker tillbaka mot staden är det nästan helt mörkt, i strålkastarna ser vi dock 5-6 stora bilar/vans som proppar sina bilar fulla med ved för eldning. Det är så klart förbjudet här i nationalparken - men vem bryr sig nog för att ingripa? Männen vänder bort ansiktena och vi ställer inga frågor.

Utkanten av Bariloche kantas av Mapuche-indianernas bebyggelse - ju längre från centrum desto ruffigare som vanligt. Här ute ser man många människor med indianblod, i centrum ser man bara en del barn med indianblod som tigger. De allra flesta man ser har uppenbart europeiskt ursprung.

På kvällen gick vi alla tre till den mexicanska restauranten och blev erbjudna var sin stor Margarita-drink - det gick ju inte att tack nej till! Josefin hörde för första gången svenska röster i på stan i Bariloche. Killarna så rätt häpna ut när vi hälsa på dem på svenska.

Onsdag 4 maj

Jobbade mest hela dagen. Gick dock på lunch på Traquite - fantastisk byggnad där man byggt med "naturens former". Hela huset är byggt av hela stockar - typ knuttimrat, men man har låtit huset följa den omgivande marken och hittat trädstammar som mjukt följer böljande linjer. Hela inredningen är i samma stil och det känns som att gå in i en Hobbits hus i Sagan om Ringen. Måste ta några fler bilder på det huset. På kvällen kom vi som vanligt iväg för sent och kom upp på Cerro Otto lagom till det blev beckmörkt. Dock såg vi Bariloche breda ut sig under oss. Vi stannade bara helt kort - det var svinkallt och snöade!!!

På hemvägen köpte vi pizza som vi tog hem där vi vältrade oss i Josefins fantastisk bilder av blommade Alstroemeria-skogar, glaciärer och pingviner.

Torsdag 5 maj

Kristihimmelfärd, helgdag och vårsol i Lund. Här jobbdag och bilen täckt av ett tjock lager av is-pansar på morgonen. Tog en stund innan vi fick fram bilrutan. I det här landet tror de inte på is-skrapor till bilar; man försöker sopa med handen eller så häller man helt sonika på hett vatten. Så isskrapa är den givna presenten nästa gång!

Denna morgonen lyckades vi äntligen träffa Pablo V. som har hand om grundkursen i biologi - det har verkligen varit svårt att få till ett möte! Men vilken man - han måste vara rätt speciell här, men hade nog passat bra in att undervisa tillsammans med Eva W. I Lund. Dekanen sa visst förra terminen att han var "a dangerous teacher" varpå Pablo svarade "Coming from you I take it as a complement!" Inte den vanliga Argentinska auktoritetstron där, inte… Ska bli spännande att sitta med på hans lektioner nästa vecka. Dessutom ska både Peter & jag undervisa på hans kurs nästa vecka - med Pablo som tolk. Undrar hur det ska gå.

Idag kom vi iväg "tidigt" från jobbet - halv fem i alla fall. Tog vägen mot la Villa Angostura som följer sjön Nahuel Huapi norra strand. Vägen går först ut på stäppen för att snart igen vända tillbaka in mot Andernas berg och man kan avläsa den ökande regnmängden i höjden på vegetationen. Vansinnigt häftigt och vackert; Peter, jag & Josefin fotograferade som blådårar.

På kvällen slog vi loss på La Zapata de Dias, den mexicanska restauranten där man numera nickar igenkännande åt oss.

Fredag 6 maj

Peter mådde inte bra i morse - lyckades peta i sig ett par kex, inte mer. Resten av dagen gick åt till förberedelse av våra två seminarium (som gick bra). Peter blev blekare och blekare men lyckades klara hålla sig på benen under seminariet. Efter återlämnandet av Putte (vår hyrbil) gick Peter till sängs medan jag & Josefin kom in i "shopping mode" och efter väl uträttat värv tog vi en öl på stan. Middag blev pasta hemma hos Josefin - Peter och hans kex tittade in en kort stund men drog sig snart tillbaka till sängen.

Lördag 7 maj

Efter en halvdåsande natt vaknade vi vid sju på morgonen och efter att Peter känt efter och testat magen med två kex så bestämde vi oss för att åka iväg till Puerto Blest. Lämnade några väskor hos Josefin och låste våran cabana för gott. Promenerade ner för den branta backen nästan utan att se några bilar, lördag morgon=lugnt. Köpte biljetter och åkte sen iväg med turistlyxbussen - Peter kände inte för några onödiga strapatser! Busen körde 45 min längs stranden. Hela vägen ligger det hobbit-hus. Arkitekturen här ger just de associationerna. Vi diskuterade tom. om det kanske var någon argentinsk arkitekt som varit med när de filmade sagan om ringen. Vi måste komma ihåg att ta lite bilder på de här husen. Man skulle kunna säga att Argentina har lika många pittoreska hus som skruttiga bilar. (Men jag misstänker att det här med husen har en hel del att göra med att Bariloche samlar på sig alla di rike.

På tal om rika så avgick båten (el Condor) från en liten hamn som ligger precis nedanför det som bettraktas som ett av världens flottaste hotell, Hotell Llao-llao (uttalas jaojao). Verkligt pampigt. Framme i Puerto Blest checkade vi in så fort som möjligt och hoppade på busstransferen till Puerto Alegro 3km bort. Väl där lastades vi på båten som skulle ta oss över Lago Frias=den kalla sjön till Puerto Frias på den Chilenska gränsen . Vi valde att ta båtturen trots att det mest liknar en kreaturstrasport (av turister) eftersom där är så förtvivlat vackert. Sjön kallas också Lago Verde, den gröna sjön, då Rio Frias tar med sig så mycket partiklar från glaciärerna borta på Monte Tronador bara en bit bort. En del av turisterna fortsatte med ny buss och nya båtfärder ända till Stilla havet i Porto Montt, Chile. Flott sätt att resa - och dyrt. Det förstod man inte minst av en del av turisternas sätt att klä sig. En kvinna (som såg rätt lidande ut) steg i land på Frias grovgrusiga lervälling i stilettklackar - Lago Verdes vyer var nog helt bortkastade på henne.

Efter återkomst till Porto Alegre gick vi huvudvägen=enda vägen tillbaka till Puerto Blest och insöp regnskogskänslan. På kvällen tog vi ett varmt bad, en Pisco sour i baren och en trerätters middag tillsammans med hotellets övriga två gäster.

Söndag 8 maj

Vaknade efter att ha sovit helt ostört, en skön omväxling mot kylskåpet och sängen i vår cabana, jag saknar dem inte. En titt genom fönstret, det regnar en liten aning, men molnen har lyft och det är hänsynslöst vackert. En dopping har tagit en fisk. Jag skall ta reda på arten (inte fiskens…). Vi satte klockan, dvs. mobben, på 8.30. Frukosten serveras i baren på första våningen. Ana fotograferar oss, trots att hon tyckte det var skämmigt att hon inte hade hunnit stryka stoltäckena…. Både skinka, ost och cornflakes, rejäl frukost för det här landet.

El Guardaparke kom förbi och pratade först med våra medboende. Hon rekommenderade inte att gå mer än 1-1,5 timmar upp mot Lagos los Clavos (Spik-sjön; enligt lgenden snubblade en åsna och drattade ner i sjön med sin last av spik som var på väg mellan Chile och Argentina, spikarna ligger där än, i sällskap med åsnan får man förmoda). Vi gav oss av; Vatten, kikare, många kameror, ombyte, regnkläder, hatt jeans, kakor, matpakke med bara ost (=solo jamon…..!?). Gick förbi den blivande fältstationen för Ecotono, jag avundas de studenter som kommer att bo där. Undervegetationen domineras av bambu (inhemsk, och hemsk om man lämnar stigen). Vi svängde av vid ett träd som det enligt uppgift krävs tolv människor för att omfamna.. Följde därefter en stig utmärkt med små snutte-snitslar i blått och rött. Vi gick bara fel en gång, fick backa, hittade stigen och började gå åt fel håll dvs. tillbaka igen! Vi upptäckte riktningen mycket snart, men det berättar en del om hur kul det hade varit att försöka gå utan en väl märkt stig.

Uppåt, uppåt. Strax innan vi kom fram bytte djungeln karaktär och blev nästan bekant, det liknade en skånsk bokskog på hösten. Vi hade nåt gränsen där den åretruntgröna Choiue (Notofagus dombeyi)ger upp och bara (Lengan, (Notofagus pumili)pallar med klimatet. Efter 3 timmar 370 meter stigning i lätt regn och lömska våtmarker nådde vi slutligen sjön. Magiskt.

Ombytena fram! Det var nog kallt för det låg snö kvar vid sjön, men vår värme räckte den halvtimma vi stannade för lunch och plåtande. Ulrikas jeans och tröja var dyngsura av att gå igenom regnskogen - så fort man rörde den allestädes närvarande bambun så fick man ett miniregn över sig. Och det många, många sådana. Om det var tungt för flåset att gå upp så var det desto jobbigare för knäna att gå ner. Peters knän höll dock hela vägen. På vägen ner blev det lite mer fotograferande - vilket ljus för foto! Passade bra som knä-pause också. Väl hemma anmälde vi vår ankomst tillbaka till Guardaparken - som var en ung kvinna! Det hade nog inte hänt på Osso's tid…. Vi mös i sängen med öl jordnötter nya bilder på datorn och en Fernetbranka. Till middag fick vi trucha (öring), den var mums. Vi var helt ensamma gäster denna kväll, känns bra att ha eget hotell i Anderna…

Måndag 9 maj

Mobbeklockan ringde 07.00. Vi hade en mycket hurtig plan att gå ut i gryningen och lyssna på fåglar. Ingen elektricitet på hotellet gjorde att vi fick treva i beckmörkret efter kläderna och ner för trapporna. Vi kom faktiskt ut på trappan, men hu vad det regnade, och vad mörkt det var även ute. Eftersom våra vandringskängor dessutom magiskt hade försvunnit (Ana, vår fantastiska hotell-fé, hade ställt dem i sko-torken!) så inväntade vi snällt frukost & elektricitet. Därefter packade vi ihop, satte på oss alla kläder vi hade (inklusive kängorna som dykt upp torra och goa). Ut i regnet, riktning Världens Vackraste Plats (citat Marcello). Vattenfallet vid Lago Los Cantaros var maffigt även denna gången (Ulrika kommentar) och ljuset var fantastiskt.

Vi tog en massa fina bilder av regnskogen. När vi kom upp till Lago Los Cantaros ösregnade det på riktigt så kameran fick leka undervattenskamera.

Efter visst funderande och tittande på 1500-års Alerceträdet så bestämde vi oss för att trotsa Guardaparkiens föreskrifter och travande glatt förbi avspärrningarna upp mot den gamla Alerceskogen upp på 1000 meters höjd. Dock hade Guardaparken rätt - rätt snart var det omöjligt att komma förbi fallna träd och strida vattendrag. Vi vände och satte på minidiskspelaren för att spela in fågel-ljud. En liten fågel som vi faktiskt lyckades plåta i lördags är ovanligt nyfiken och hoppade även denna gången runt bara knappt ett par meter bort på marken. Lite kul sällskap. Fantastiskt vad den gamla klyschan "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" - stämmer! Vi hade faktiskt trots allt e hel del tur med vädret och till det mycket bra regnkläder. En hel del av tiden var det faktiskt också relativt "uppehåll" dvs. skogen fångade upp regnet som kom i omgångar och släppte det i jämnstora portioner kontinuerligt. Vi hade till och med lite sol några korta sekunder sol här och där. Väl tillbaka till hotellet beställde vi in te och smörgåsar - och då kom REGNET! Och successivt blåste det upp till minst stormstyrka i byarna. Vi sitter nu och tittar ut över sjön Nahuel Huapi. Vågorna lyfts upp av kastbyarna och far fram flera meter över vattenytan.

Där blåste ett fönster upp i rummet vid sidan av och där blåste något omkull på ovanvåningen - inomhus! Vattnet pressas in genom fönstren med enkel-glas så det duggregnar så smått emellanåt här inne. Just nu känns det helt OK att studera klimatet i regnskogen genom glasrutor.